Thoughts that split the night

Vågar inte bära, visa, berätta, ha långärmat eller titta med öppna ögon för
det skrämmer mig och jag lever i orden, musiken och i min tjocktröja
för här når ni mig aldrig, här kan ni aldrig tränga er under mitt skal och
titta in i min hjärna, bli besvikna och arga och lämna mig föralltid
för sluta sluta säg att ni vill lära känna mig, för det vill ni inte
men egentligen så säger ju ingen alls att dem vill lära känna mig
jag bara lurar mig själv hela tiden och jag vet inte vad jag skriver om
det enda jag vet är att om jag en gång kanske om några år eller just nu
skulle få gå på blöta gator, hålla i kalla händer, röra vid glittret
och dansa i kaoset, så skulle jag vara lycklig, även om det
kanske inte skulle vara särskilt helt och fixat då,
så skulle jag i allafall känna att jag tillhör något annat än
musik om brustna hjärtan och drömmar gjorda av glas.