And now I feed the birds day after day

Han skrattade, log, rökte, pratade i telefon, sparkade lite i gruset.
Han verkade irriterad, ganska trött på att prata, men ändå log han.
Kanske för att solen sken. Kanske för att något bra just hänt.
Men det spelade inte så stor roll. Tygskorna var slitna och slets
egentligen upp ännu mer när han stod där och lekte med dem i gruset,
färgade de gråa av smuts. Han tog ett till bloss och var tyst en sekund.
Började skratta, utbrast något om att han inte alls rökte, hon fnissade till.
Hoppades att han inte skulle märka henne sitta där med uppdragna ben, gömd bakom en liten pocketbok på den gröna slitna bänken där hon alltid satt. Men det gjorde han. Helvete, tänkte hon. Försökte inte rodna allt för mycket. Han verkade inte bry sig. Log lite och skrattade mot henne, tittade in i hennes ögon även fast han stod på andra sidan gatan. I solen. Bredvid en röd tegelvägg. Efter ett tag vände han bort blicken igen. Lekte lite med sina fingrar, rev lite på nagelbanden, mumlade något till svar i telefonen, log. Tog ett sista bloss, fimpade den mot väggen. Sa att han var tvungen att gå, smällde igen den uppfällbara mobilen. Skrattade lite för sig själv. Kliade sig i nacken. Gick iväg, kastade en sista blick mot henne, log, och svängde in på en annan gata. Sen försvann han. Poff. Hjärtklappningar. Varför log hon? Hon var inte alls på bra humör. Ändå fällde hon ihop pocketboken, klev ner med fötterna från bänken, gick bort till andra sidan gatan, böjde sig ner och letade efter något, plockade upp hans cigarettfimp. Tittade på den. Skrattade för sig själv. Plockade upp en tändare från bakfickan, tände den.
Tog ett djupt andetag, sög i sig röken. Lät den glöda ända tills den brännande toppen slickade hennes fingrar.