Allergic to thoughts of mother earth

Knacka på min fönsterruta och skjutsa mig långt bort på din cykel.
Stanna upp någonstans på vägen, lägg dig ner bredvid mig på en torr gräsmatta, somna. Väck mig vid gryningen, fortsätt cykla. Ta mig till en stad där jag aldrig varit förr, låt mig bli den som försvann. Jag vill inte vara här. Jag vill ha äventyr och jag vill ha mitt namn på dina tygskor, jag vill ha sömnlösa nätter som är fyllda av trygghet och inte vilsna blickar, jag vill vila i din hals och andas in kärleken, jag vill öppna en helt ny värld och jag vill dansa omkring på blöta kullerstensgator och jag vill inte vara här. Jag vill ha Special Dreams på riktigt och inte Pure Morning om och om igen. Jag vill inte skylla på att jag fick något i ögat eller att jag ramlade och slog mig eller att jag bara sov dåligt eller vad fan som helst. Jag vill ha ärlighet, kärlek, allt det där jag någonsin drömt om. Jag vill inte drömma längre, jag vill ha det nu, på riktigt. Jag hatar att drömma. Jag hatar att öppna ögonen som man egentligen vill ha slutna förevigt och inse att jag måste fokusera för det du vill kommer aldrig gå i uppfyllelse. Och det är sant. Men om svarta fåglar undrade vart jag ville
åka så skulle jag fan åkt så långt bort att ni aldrig
fick se en enda skymt av mig igen.