onsdag 28 april 2010
tisdag 27 april 2010
Drowning by numbers
Som om du skulle någonsin vilja ha någon med dålig andedräkt svettiga
handflator smutsiga kläder och utkletat smink. Som om du ens skulle vilja
ta i min hand. Som om du ens skulle vilja värma mig när det blev kallt.
Som om någon i den här världen skulle vilja ha något att göra med ett
psykiskt stört jävla cpäckel som drömmer om omöjliga saker, läser och
lyssnar på musik jämt. Som om någon skulle orka med någon som inte
ens minns hur man är trevlig eller ärlig. Hur man står upp för sig själv.
Hur man vågar. Som om någon skulle orka med mig.
handflator smutsiga kläder och utkletat smink. Som om du ens skulle vilja
ta i min hand. Som om du ens skulle vilja värma mig när det blev kallt.
Som om någon i den här världen skulle vilja ha något att göra med ett
psykiskt stört jävla cpäckel som drömmer om omöjliga saker, läser och
lyssnar på musik jämt. Som om någon skulle orka med någon som inte
ens minns hur man är trevlig eller ärlig. Hur man står upp för sig själv.
Hur man vågar. Som om någon skulle orka med mig.
söndag 25 april 2010
You'll think I'm dead but I sail away
"Dina ögon var blanka och mörka och dina läppar formade ord jag
aldrig trott att någon skulle kunna formulera så bra, sängkanten jag
satt på blev också mycket varmare när du slog dig ner bredvid mig,
allt var varmt och skönt och tryggt i din närhet, kalla händer kunde
alltid bli lika varma oavsett om det var tusen minusgrader eller flera
plus. Din röst var hes och raspig och du sjöng att du skulle köra in din
bil i havet och segla iväg. Jag var tårögd och önskade att jag kunde segla
iväg med dig. Men nu när jag tänker tillbaka så skulle du nog aldrig låta
någon segla med dig. Du levde i din egen värld på din egen våg och
varför skulle jag få följa med? Jag visste inte, jag vet inte nu heller,
men jag kan ändå känna att jag var lite viktigare, viktigare än någon
annan. För det sa du att jag var, särskilt när jag låg med stängda ögon
och låtsassov och du förklarade med tunn röst hur mycket du älskade mig.
Du älskade mig på riktigt och jag älskade dig. Men musiken kom ivägen,
allt kom iväg och vi gled ifrån varandra. Du och jag som levde i någon
slags symbios, splittrades upp på mitten, och försvann från varandra.
Men ibland när jag sitter på den slitna gröna bänken och går på
promenader i skogen som du älskade så mycket kan jag ibland skymta
dig i ögonvrån, känna din närvaro ibland när jag hör på Wave of
Mutilation. Ibland inbilla mig själv att du sitter alldeles bredvid, dricker
té, fnissar åt onödiga saker och pratar allvarligt om pj harvey och dina
skivsamlingar. Ibland är det som om du är precis här med mig, i mitt
lilla pickande hjärta. Som om du går alldeles tätt bakom och viskar in
dina tankar i mina öron. För jag känner dig fortfarande, mitt
hjärta värms fortfarande så fort vid tanken av dina varma ögon
som så snabbt kunde bli alldeles kolsvarta när du blev arg. du finns
fortfarande i mig, du betyder fortfarande oerhört mycket.
Och jag önskar så innerligt att när jag postar det här brevet
finns du kvar i den här lägenheten, precis vid den här våningen och
jag önskar så att du inte försvunnit helt och hållet in i dig själv.
Att dina tankar inte ätit upp dig helt och hållet utan att du sitter
och fingrar på gitarrsträngar när Herr Brevbärare skjuter in
detta vita kuvert i din lägenhet. Att det fortfarande prasslar
under dina fötter och att det fortfarande är svårt att
komma fram till dörren för det är så fullt med skräp på golvet.
Att du fortfarande luktar rök, kaffe, deodorant, hårspray och hud.
Att du fortfarande älskar mig. Att jag fortfarande betyder något.
För du betyder fortfarande en massa för mig. Du betyder nästan allt.
Och jag älskar dig, på riktigt. Din Emily."
Emily vågade inte posta brevet så jag gjorde det själv. Hon tyckte slutet
var lite tråkigt men själv blev jag alldeles tårögd.
aldrig trott att någon skulle kunna formulera så bra, sängkanten jag
satt på blev också mycket varmare när du slog dig ner bredvid mig,
allt var varmt och skönt och tryggt i din närhet, kalla händer kunde
alltid bli lika varma oavsett om det var tusen minusgrader eller flera
plus. Din röst var hes och raspig och du sjöng att du skulle köra in din
bil i havet och segla iväg. Jag var tårögd och önskade att jag kunde segla
iväg med dig. Men nu när jag tänker tillbaka så skulle du nog aldrig låta
någon segla med dig. Du levde i din egen värld på din egen våg och
varför skulle jag få följa med? Jag visste inte, jag vet inte nu heller,
men jag kan ändå känna att jag var lite viktigare, viktigare än någon
annan. För det sa du att jag var, särskilt när jag låg med stängda ögon
och låtsassov och du förklarade med tunn röst hur mycket du älskade mig.
Du älskade mig på riktigt och jag älskade dig. Men musiken kom ivägen,
allt kom iväg och vi gled ifrån varandra. Du och jag som levde i någon
slags symbios, splittrades upp på mitten, och försvann från varandra.
Men ibland när jag sitter på den slitna gröna bänken och går på
promenader i skogen som du älskade så mycket kan jag ibland skymta
dig i ögonvrån, känna din närvaro ibland när jag hör på Wave of
Mutilation. Ibland inbilla mig själv att du sitter alldeles bredvid, dricker
té, fnissar åt onödiga saker och pratar allvarligt om pj harvey och dina
skivsamlingar. Ibland är det som om du är precis här med mig, i mitt
lilla pickande hjärta. Som om du går alldeles tätt bakom och viskar in
dina tankar i mina öron. För jag känner dig fortfarande, mitt
hjärta värms fortfarande så fort vid tanken av dina varma ögon
som så snabbt kunde bli alldeles kolsvarta när du blev arg. du finns
fortfarande i mig, du betyder fortfarande oerhört mycket.
Och jag önskar så innerligt att när jag postar det här brevet
finns du kvar i den här lägenheten, precis vid den här våningen och
jag önskar så att du inte försvunnit helt och hållet in i dig själv.
Att dina tankar inte ätit upp dig helt och hållet utan att du sitter
och fingrar på gitarrsträngar när Herr Brevbärare skjuter in
detta vita kuvert i din lägenhet. Att det fortfarande prasslar
under dina fötter och att det fortfarande är svårt att
komma fram till dörren för det är så fullt med skräp på golvet.
Att du fortfarande luktar rök, kaffe, deodorant, hårspray och hud.
Att du fortfarande älskar mig. Att jag fortfarande betyder något.
För du betyder fortfarande en massa för mig. Du betyder nästan allt.
Och jag älskar dig, på riktigt. Din Emily."
Emily vågade inte posta brevet så jag gjorde det själv. Hon tyckte slutet
var lite tråkigt men själv blev jag alldeles tårögd.
fredag 23 april 2010
torsdag 22 april 2010
onsdag 21 april 2010
tisdag 20 april 2010
Shame is the name
Det är regnigt dött kallt blött och grått utomhus. jag har ingen känsel i fingrarna. kontaktlinserna skaver i mina ögon. jag önskar jag kunde förklara hur allt var. hur allt känns. but only stone and steel accepts my love. imorgon ska jag pallra iväg mig till skolan. har varit hemma två dagar i rad nu. men tanken av skolan skrämmer mig. jag är alldeles för feg för den. vill ju bara vara hemma dricka kaffe se på film läsa gardell och lyssna på placebo. men samtidigt så känns det så dött. timmarna går långsammare hemma nu. timmarna går långsammare överallt. allt är dåligare även fast det borde vara bättre. allt blir bara dåligare när människor gör det bättre. kroppen fungerar ju inte som den vill. inte hjärnan heller. och mitt i mellan finns jag här. helt förvirrad. utan kraft. utan makt. bara längtan och vilja. och nu tvungen att sova. nu tvungen att stänga ögonen och låtsassnarka så inte människor blir oroliga. tror att lilla moa har sömnproblem och inte kan sova. det vore ju fruktansvärt. men försök iallafall, så ska du se att det går. godnatt nu moa. godnatt. sov så gott. ja, sov så jävla gott, moa.
