tisdag 23 mars 2010

Bara dårar rusar in

Önskar att mina drömmar kunde bli till verklighet någon gång.
Orkar inte vänta, vänta, skriva om det, vänta, längta, dricka té, kaffe, äta, dö.
Finns så mycket jag vill och inte vill, men det är omöjligt. Iallafall enligt andra.
Men jag vet inte, vet inte, vet inte. Orkar inte bry mig. Gillar att lita på mina visioner, lita på böckerna jag läser och lita på människorna med hög hatt som kan tala med djur i mina drömmar. Gillar det, orkar, inte, annars.
Det gör mig glad. Jag vill vara glad.

Ibland undrar folk varför jag tror på det, alltså, på människorna i mina drömmar, från böckerna jag läser och filmerna jag ser. Varför jag inte bara sätter mig ner och antecknar vad alla vettiga, vuxna människor säger. Jag vet inte. För det är tråkigt. Meningslöst. Värdelöst. Roligare att drömma. Roligare att se på David Lynch och ugglor och FBI agenter som dricker kaffe och äter körsbärspaj och gamla tanter som bär på vedstockar och Tim Burton och en man med saxar som händer och en huvudlös riddare och trollkarlar och land långt, långt, bort. Behöver ju inte veta något annat, bara saker, drömmar, jag, längtar efter, mysigt. Behöver inte veta något om Sveriges historia eller en massa komplicerade ekvationer. Jag ska inte ens bo här. Jag hatar Sverige. Svenskar. Tjocka. Fula. Ligger och äter vita tabletter och snorar framför
TV-rutan och äcklar sig. Jag ska bo i London.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar