Is it strange to dance so soon

Skogen skrämde henne inte lika mycket som den gjorde i början, istället hade hon börjat betrakta alla träd och granar som nära vänner. Varje morgon gick hon upp tidigt för att gå ut på långa promenader, hon följde stigarna, åt frukost på de stora klipporna och plockade blommor från de sagolika dalarna. I skogen var allt fritt, i skogen kunde hon dansa omkring, gråta, skratta, vara sig själv och skrika ut alla sina hemligheter, utan att någon slet av henne sina vingar och tvingade ner henne till marken, utan att någon bad henne att hålla käften. Nej, i skogen kunde hon göra vad hon ville, bara hon inte bröt mot skogens regler, bara hon inte trotsade deras lagar, så kunde hon göra vad hon ville. För om hon begick ett enda snedsteg, så skulle skogens mörker omfamna henne, gripa tag i henne med sina sylvassa klor och kasta ut henne ur friheten, in till mänskligheten. Ett enda misstag, och så fängslade dem henne hos människorna igen. Men varför skulle hon göra något sådant? Varför skulle hon ens försöka att smita undan med att göra något? Stjärnorna och träden såg allt hon gjorde, ibland undrade hon om de till och med kunde läsa hennes tankar. Och vad gjorde det?Hon ville inte göra fel, hon ville inte fly, hon ville leva som hon ville, fri som en fågel och stolt som ett träd. Skogen gav ju henne vingar. Just den här kvällen bestämde hon sig för att gå ut och titta på stjärnorna, innan skrämde tanken henne, för att stjärnorna verkade så nära, men den här kvällen lugnade dem henne istället. Hon lade sig ner på gräset och blundade i några sekunder, innan hon slog upp ögonlocken igen och såg på himlen. Den var svart, och hon tyckte sig se framtiden i den. Det är så mycket, mycket människor glömmer. Så mycket människor inte ser, så mycket människor bara undviker, som människor bara tänker att det är trams och inget annat. Hon ville bara skratta åt dem, fnysa dem rakt i ansiktet. Flytta ut i skogen då, blinka och andas in magin, här är luften glitter, hos människorna brukade hon hosta koldioxid. Ett djupt andetag och hon följde stjärnornas blinkningar med ögonen. Memorerade dem. I sådana ögonblick är det nästan omöjligt att känna, man bara tittar, tittar och iakttar med sina små ovetande ögon, sina små människoögon. Det är så mycket vi människor glömmer. Tänker du aldrig på det?