I'll walk you until your fears are none

Växlar fina låttexter och ord med Clara, pratar PlaceboLondonHatDrömmar med Anna, skrattar och gråter över msn med Livia, sitter på sängen med Victoria och lyssnar på Kent, dricker citronté med honung med Johanna och pratar om allt möjligt, ligger i min säng och stirrar upp i det smutsvita taket, stryker under delar ur mina favoritböcker, lyssnar på musik och drömmer mig bort, sitter i fönstret och blåser såpbubblor, tänker på London svart kaffe långa telefonsamtal skogspromenader svart hårfärg i nacken kalla händer stora skivsamlingar tygskor och kängor mot blöt asfalt sommarregn och nätter fyllda av kärlek och bra musik, gråter känner mig patetisk och bankar mig i huvudet, hatar simrishamn sverige människor skolan avståndet mig själv och detta, känner att jag inte får ett jävla skit sagt, känner mig så jävla omöjlig och patetisk och ensam så ensam himla ensam, är självisk elak och ond och vill spy mitt frätande gröna hat över alla, gråter för jag inte kan få dem jag älskar att må bättre, gråter för att jag inte kan få mig själv att må bättre och gråter för jag inte kan berätta för någon hur jag mår, skriver ner låttexter i anteckningsblocket som stämmer, skriver ner osammanhängande saker jag längtar efter, spenderar timmar på att göra bildkollage, läser böcker fanfictions och skäms över hur töntig och ensam och patetisk jag är, tittar ut genom fönstret och ser alla mäniskor jag kunde ha umgåts med, som jag kunde ha låtsas vara någon med, druckit en massa sprit och varit låtsasglad med, vänder bort blicken och tittar på placebo-liveuppträdanden istället, försöker känna mig hel, försöker känna mig levande, men bara försvinner bort i tankarna och känner mig så jävla olevande man kan känna sig. Ser du mig, hör du mig, kan du känna vad jag känner? Lägg dig bredvid mig på golvet och säg inget, bara ligg där och var tyst, lyssna på tystnaden med mig. Låt mig finnas för en liten stund.