måndag 12 april 2010

You're so fucking special, I wish I was special



Vet du vad något av det absolut värsta jag vet är?
När man känner att man verkligen inte hör hemma i sin kropp.
Att så fort man tittar sig i spegeln får man lust att riva av all sin
hud och krypa ut ur det lilla skal man gömmer sig från.
Förvandlas till en helt ny person, ful eller inte. Bara en ny person.

Jag hatar den jag är. Jag hatar mina jävla höfter och bröst.
Jag hatar att gå omkring i massa fina affärer och se så jävla
många fina klänningar och kjolar och skor, och att vela ha det med
hela sitt hjärta. Slösa flera pengar på det. Gå hem, pröva det.
Och sen bara stirra in i spegeln. Bara stirra med tomma äcklade jävla
ögon, riva av sig det, lämna tillbaka det, köpa en bok, klä på sig stuprörsjeans
och en band t-shirt. Gömma mig. För ja, jag tycker klänningar är fint.
Det är hemskt fint. Men inte på mig. Aldrig, någonsin på mig.
Igår grät jag bara för det. För att allt med mig var så jävla fel.
Och att Radioheads "Creep" stämde alldeles för mycket.
Jag grät och grät och grät enda tills jag inte orkade mer,
tills jag insåg att det inte gjorde någon jävla nytta. Och så
gick jag upp, satte på mig den svarta tjocktröjan, drog upp
dragkedjan så högt jag kunde, tog på mig luvan, tvättade bort
sminket som runnit ner, gick ner, kokade kaffe. Ska du inte gå ut,
moa, moa, moa, moa, moa, ta lite frisk luft. Men gud som
du ser ut,
har du inte sovit något? Du har påsar under ögonen,
kom och sitt här moa.
Är du ledsen, moa, moa, moa, moa, moa, moa?

Nej, det är jag inte, mamma. Och mitt namn är inte Moa.
Jag orkar inte vara Moa längre. Förlåt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar