You'll think I'm dead but I sail away

"Dina ögon var blanka och mörka och dina läppar formade ord jag
aldrig trott att någon skulle kunna formulera så bra, sängkanten jag
satt på blev också mycket varmare när du slog dig ner bredvid mig,
allt var varmt och skönt och tryggt i din närhet, kalla händer kunde
alltid bli lika varma oavsett om det var tusen minusgrader eller flera
plus. Din röst var hes och raspig och du sjöng att du skulle köra in din
bil i havet och segla iväg. Jag var tårögd och önskade att jag kunde segla
iväg med dig. Men nu när jag tänker tillbaka så skulle du nog aldrig låta
någon segla med dig. Du levde i din egen värld på din egen våg och
varför skulle jag få följa med? Jag visste inte, jag vet inte nu heller,
men jag kan ändå känna att jag var lite viktigare, viktigare än någon
annan. För det sa du att jag var, särskilt när jag låg med stängda ögon
och låtsassov och du förklarade med tunn röst hur mycket du älskade mig.
Du älskade mig på riktigt och jag älskade dig. Men musiken kom ivägen,
allt kom iväg och vi gled ifrån varandra. Du och jag som levde i någon
slags symbios, splittrades upp på mitten, och försvann från varandra.
Men ibland när jag sitter på den slitna gröna bänken och går på
promenader i skogen som du älskade så mycket kan jag ibland skymta
dig i ögonvrån, känna din närvaro ibland när jag hör på Wave of
Mutilation. Ibland inbilla mig själv att du sitter alldeles bredvid, dricker
té, fnissar åt onödiga saker och pratar allvarligt om pj harvey och dina
skivsamlingar. Ibland är det som om du är precis här med mig, i mitt
lilla pickande hjärta. Som om du går alldeles tätt bakom och viskar in
dina tankar i mina öron. För jag känner dig fortfarande, mitt
hjärta värms fortfarande så fort vid tanken av dina varma ögon
som så snabbt kunde bli alldeles kolsvarta när du blev arg. du finns
fortfarande i mig, du betyder fortfarande oerhört mycket.
Och jag önskar så innerligt att när jag postar det här brevet
finns du kvar i den här lägenheten, precis vid den här våningen och
jag önskar så att du inte försvunnit helt och hållet in i dig själv.
Att dina tankar inte ätit upp dig helt och hållet utan att du sitter
och fingrar på gitarrsträngar när Herr Brevbärare skjuter in
detta vita kuvert i din lägenhet. Att det fortfarande prasslar
under dina fötter och att det fortfarande är svårt att
komma fram till dörren för det är så fullt med skräp på golvet.
Att du fortfarande luktar rök, kaffe, deodorant, hårspray och hud.
Att du fortfarande älskar mig. Att jag fortfarande betyder något.
För du betyder fortfarande en massa för mig. Du betyder nästan allt.
Och jag älskar dig, på riktigt. Din Emily."

Emily vågade inte posta brevet så jag gjorde det själv. Hon tyckte slutet
var lite tråkigt men själv blev jag alldeles tårögd.