No escape in gravity

Skratt från köket, skratt från allas rum, skratt ner för gatan, skratt inne i affärerna, skratt överallt. jag ser dig vart jag än tittar. där har du stått och där hade du kunnat stå. där hade du kunnat stå och titta på mig och le och kylan som alltid finns där, oavsett om jag är inomhus eller utomhus, hade inte existerat. allt hade varit varmt och tryggt. alla känslor hade kommit tillbaka och jag hade kunnat skratta, gråta, le, skrika, utan att allt fastnar i halsen och känns fel och skevt. fast det kommer aldrig hända, för jag vet inte ens vem jag pratar om. har nog aldrig vetat det heller. jag satt på lekplatsen, hade klätt upp mig i min finaste svarta kappa och i mina finaste lackade skor. läpparna röda och kinderna kalla och bleka. försökte klä upp mig ju, försökte vara fin, jag försökte verkligen. men ingenting blir som jag vill och jag ville gråta men mina tårkanaler fungerar inte. kanske har allt det där tagit slut. kanske är det här inte min kropp. för det känns inte som min kropp. jag är för stor och för fel för allting. ord som jag älskar att forma kommer alltid fel ur mig. ord som senare får mig att vilja slita av mig mitt hår. varför i helvete kan jag inte prata som jag vill? skrika se ut och vara som jag vill? allt blir fel. och jag vet att jag är självisk och elak men jag älskar er. fattar ni inte det? jag älskar älskar älskar er. jag behöver er mest av allt. även om jag får lust att bara skrika och jag vet inte, fan. jag försöker ju förklara, jag försöker verkligen det. jag försöker förklara allting på ett bra sätt men det går inte. bli inte arg på mig, hata mig inte, alla jag älskar försvinner och jag behöver er mest i hela världen.