Unlocked the lock that kept it dark

Skriver om mötet, dricker kaffet svart bara för att han tycker om det. Försöker få fram känslan. Lyssnar på Ghosts också. Saknar honom på något sätt. Saknar personen jag aldrig träffat. Saknar orden. Känner att jag skulle behöva ett telefonsamtal om att jag ska möta honom vid lyktstolpen, att vi ska slå oss ner på caféet och jag ska citera boken jag läser, för jag tycker den passar så himla bra. Att såhär är det. Att utanför fönstret var världen grå och kall, att inne på caféet var världen grön och inne på caféet luktade världen kaffe. Och du skulle nicka och skratta och springa iväg på dina långa ben, beställa en tårta, le finurligt åt mig och jag skulle knappt orka hälften ändå. Men då skulle du sagt att man nog inte behöver äta det, bara att få en tårta kan göra en ganska glad. Jag visste inte riktigt om jag hade blivit glad om andra gav mig tårta, men med honom var jag alltid glad. Alltid bekymrad, glad och fundersam. Det var effekten han hade. Fyllde mig av glädje och fundersamhet. Fick mig att tänka så mycket mer, och vi bollade ord mellan varandra. Bollade ord och tankar och på något sätt kom vi alltid upp med lösningar. Vi kunde sitta där i timmar, och du var äldre än mig och levde i en helt annan värld, men jag var din vän och förälskad i dina ord. Såg dig inte som något annat än en vän. Min egna vän som ingen visste om. Du var mystisk och det enda stället du existerade var på caféet och i min dagbok med rött omslag. Varje sida fyllde jag med våra konversationer, beskrivningar av ditt utseende och rörelse, varje sida fyllde jag med dina berättelser. Dina berättelser om hur du växte upp i böckernas värld, dina berättelser om hela din ungdom, om alla dina minnen som inte egentligen var särskilt intressanta eller vackra, men bara fanns och var minnen av en särskild anledning, och det var anledningen som gjorde alla minnen så himla underbara. Minnena och stunderna som jag bara önskade jag hade kunnat få uppleva med dig. Jag försökte ofta rita dig också, men kom alltid fram till att ditt utseende inte gick att rita av. Kanske var det jag som var dålig på att rita eller så kände jag bara att ditt ansikte bara kunde finnas just där på caféet. Kanske du inte ens fanns när vi inte satt där. Kanske var du bara en inbillning, kanske är du fortfarande en inbillning. Du är ju bara en inbillning. Men en fin inbillning, någon slags person som fyller ut ensamheten med trygghet. Och inte säger jag att jag fysiskt gick bort till caféet och satt där och diskuterade med luft. Jag gick bort till en lyktstolpe, mötte dig, gick till caféet och satt där tills dem stängde i mitt huvud. I mina tankar. Men ändå, han kändes verklig. Och det är han ju. Han är verklig i mina tankar. Han är verklig för mig, det är ju det som räknas. Och någon dag lovar jag att skriva en hel jävla bok om honom, om allt som hände och det som egentligen inte hände alls, någon dag lovar jag att skriva en hel jävla bok om honom och kanske inte publicera den, bara att den finns. För jag tror han kräver att den ska finnas, jag gör i allafall det. För han förtjänar det. Min filur i grönt hår klädd i konstiga kläder, alltid med sin svarta hatt. Min egna lilla vän som ständigt visste hur han skulle värma mitt hjärta och fylla det med sina ord. Min underbara William som inte riktigt brydde sig om sig själv, utan bara om omvärlden, struntade fullständigt i om jag frågade hur det var, utan bara log, log så himla vackert och svarade på alla frågor med sin trygga, chokladbruna blick.