Away, I'd rather sail away

Dricker té, kliar mig ögonen med smutsiga händer. Lyssnar på Placebo.
Tänker att skatten vid regnbågen som inte längre syns, kanske har försvunnit, kanske är alldeles för långt bort, kanske inte längre finns. Tänker också att jag nog ändå inte kommer sluta leta efter den, för det är den skatten jag behöver, den skatten jag kräver. Egentligen vet jag ju inte ens vad det är för skatt, vad det är för något jag liksom längtar efter, kanske har någon redan stulit skatten. Kanske det bara är en stor kista med guldsmycken. Kanske en tågbiljett över havet eller nog med pengar att kunna fly bort till London. Kanske ett litet pulserande hjärta att ta hand om eller kanske en handfull av talanger som bara blir mina, som jag kan ta över. Kanske finns det ingen skatt vid slutet av regnbågen och kanske jag tänker alldeles för metaforiskt. Kanske skatten finns inom mig, men det känns inte så. Min kropp och mitt inre känns bortkopplat. Jag lever utanför den, i någon slags bubbla, samtidigt som jag iakttar och suckar irriterat över alla snedsteg jag tar och alla felaktiga ord jag släpper ur mig. Det gör mig så fruktansvärt arg, min kropp vägrar ta mig till havet, till soluppgången, den lägger sig och sover och går upp till skolan. Den tillhör inte mig. Och jag vill nog egentligen inte tillhöra den. Men någon dag ska jag bli en del av den, eller snarare så ska den bli en del av MIG. Inte av MOA. Den ska bli en del av mig och mina tankar ska styra allt. Varje steg, varje ord, varje blick och varje rörelse. Kanske jag dör då. Kanske jag blir överkörd. Kanske jag simmar så långt ut i havet eller kanske går jag så långt in i skogen att jag kommer vilse, att jag inte kommer tillbaka. Kanske det blir så. Men det är ändå jag, det är ändå mina rörelser. Det är ändå jag, även om jag hatar mig själv ganska mycket, är det jag. Och när jag är jag kan jag nog hitta skatten, när jag är jag så kanske jag funnit skatten. Kanske skatten är just det, att jag låter hjärtat, tankarna, det viktiga styra. Att jag inte ger upp. Kanske skatten är att jag finner mig själv, att jag gör som jag vill och kanske alla mina drömmar går i uppfyllelse när jag funnit skatten. Kanske det tillhör skatten, som något slags pris. Som ett slags pris att jag klarat det, som ett slags pris att jag lärt mig att leva. Om det är nu det jag vill, att leva. Jag vill nog mest kunna leva på mitt egna sätt.