Vanish like a lipstick trace

Jag tycker att världen skulle vandra långt in i skogen och lyssna mycket noga till rösterna i löven. söka efter detaljer, de små mönstren av fotspår och fläckar. de borde se att blad är formade som tårar. de borde se mönstret i de fallna barren. kanske det finns spår på marken, som kan leda världen till den som gjorde hålet.

Nu bär det av till värmlands skogar. ska sitta i en bil i åtta timmar men jag klarar nog mig. har en fullladdad mp3 med placebo & annan musik, min mobil, norwegian wood av haruki murakami och laura palmers hemliga dagbok, david lynchs syster som skrivit den eller något. ska bli trevligt, har den röda anteckningsboken också. in case william skulle behöva prata med mig. jag är lite rädd för skogen, men jag har aldrig varit där. bodde där när jag var som minst och minns inget därifrån. johanna säger det är magiskt, jag kan knappt vänta. min syster emma tar examen också och det kommer nog bli fint, har saknat henne jättemycket. hoppas bara jag inte blir alldeles för sömnlös och längtar hem, känns sjukt meningslöst isåfall. jag börjar alltid längta hem till ensamheten när jag verkligen inte ska. jag som inte ens gillar ensamheten så mycket. fast egentligen finns det två olika slags ensamheter, men det orkar jag inte börja babbla om nu. hejdå.