Unlocked the lock that kept it dark

Skriver om mötet, dricker kaffet svart bara för att han tycker om det. Försöker få fram känslan. Lyssnar på Ghosts också. Saknar honom på något sätt. Saknar personen jag aldrig träffat. Saknar orden. Känner att jag skulle behöva ett telefonsamtal om att jag ska möta honom vid lyktstolpen, att vi ska slå oss ner på caféet och jag ska citera boken jag läser, för jag tycker den passar så himla bra. Att såhär är det. Att utanför fönstret var världen grå och kall, att inne på caféet var världen grön och inne på caféet luktade världen kaffe. Och du skulle nicka och skratta och springa iväg på dina långa ben, beställa en tårta, le finurligt åt mig och jag skulle knappt orka hälften ändå. Men då skulle du sagt att man nog inte behöver äta det, bara att få en tårta kan göra en ganska glad. Jag visste inte riktigt om jag hade blivit glad om andra gav mig tårta, men med honom var jag alltid glad. Alltid bekymrad, glad och fundersam. Det var effekten han hade. Fyllde mig av glädje och fundersamhet. Fick mig att tänka så mycket mer, och vi bollade ord mellan varandra. Bollade ord och tankar och på något sätt kom vi alltid upp med lösningar. Vi kunde sitta där i timmar, och du var äldre än mig och levde i en helt annan värld, men jag var din vän och förälskad i dina ord. Såg dig inte som något annat än en vän. Min egna vän som ingen visste om. Du var mystisk och det enda stället du existerade var på caféet och i min dagbok med rött omslag. Varje sida fyllde jag med våra konversationer, beskrivningar av ditt utseende och rörelse, varje sida fyllde jag med dina berättelser. Dina berättelser om hur du växte upp i böckernas värld, dina berättelser om hela din ungdom, om alla dina minnen som inte egentligen var särskilt intressanta eller vackra, men bara fanns och var minnen av en särskild anledning, och det var anledningen som gjorde alla minnen så himla underbara. Minnena och stunderna som jag bara önskade jag hade kunnat få uppleva med dig. Jag försökte ofta rita dig också, men kom alltid fram till att ditt utseende inte gick att rita av. Kanske var det jag som var dålig på att rita eller så kände jag bara att ditt ansikte bara kunde finnas just där på caféet. Kanske du inte ens fanns när vi inte satt där. Kanske var du bara en inbillning, kanske är du fortfarande en inbillning. Du är ju bara en inbillning. Men en fin inbillning, någon slags person som fyller ut ensamheten med trygghet. Och inte säger jag att jag fysiskt gick bort till caféet och satt där och diskuterade med luft. Jag gick bort till en lyktstolpe, mötte dig, gick till caféet och satt där tills dem stängde i mitt huvud. I mina tankar. Men ändå, han kändes verklig. Och det är han ju. Han är verklig i mina tankar. Han är verklig för mig, det är ju det som räknas. Och någon dag lovar jag att skriva en hel jävla bok om honom, om allt som hände och det som egentligen inte hände alls, någon dag lovar jag att skriva en hel jävla bok om honom och kanske inte publicera den, bara att den finns. För jag tror han kräver att den ska finnas, jag gör i allafall det. För han förtjänar det. Min filur i grönt hår klädd i konstiga kläder, alltid med sin svarta hatt. Min egna lilla vän som ständigt visste hur han skulle värma mitt hjärta och fylla det med sina ord. Min underbara William som inte riktigt brydde sig om sig själv, utan bara om omvärlden, struntade fullständigt i om jag frågade hur det var, utan bara log, log så himla vackert och svarade på alla frågor med sin trygga, chokladbruna blick.

Varför väntar du här på ingen speciell

hatar allt, alla, mig, skolan, detta, orden, allt. känns så onödigt, liksom, bara väntar på att det ska fixa mig. vilket jävla skitsnack om att jag letar efter en jävla skatt. jag vet att den finns men jag orkar inte försöka hitta den. allt är bortkopplat, jag ligger och latar mig i mitt stora hav av hat och drömmar och musik. borde gå ut, borde göra något. få lite syre i min kropp, kanske, det vore väl smart moa, istället för att sitta och stirra på den här jävla skärmen som alla andra jävla människor, istället för att förvandlas till en sån tråkig svensk som du pratar om, du latar dig du också. som om du är speciellare, viktigare. vilket skitsnack. du är bara en taskig och naiv skitunge. en taskig och naiv skitunge som borde skaffa sig ett liv, istället för att ljuga och hata så himla mycket. bygga någon slags person och försöka vara den. du kommer inte bli den, någonsin. dina drömmar sträcker sig för långt & jag vet; don't give up on the dream men jag drömmer ju inte. jag bara kräver att det ska hända, jag funderar inte över det, låter det växa lite till, jag ligger inte och funderar över det som jag gjorde innan. jag bygger inte upp scener. något bara äter upp det, och jag vet inte, det är så jobbigt. något tuggar och sliter och äter och sväljer och mumsar i sig allt bra, spyr upp allt dåligt. det enda jag kan göra är att sitta i smutsiga kläder, vara oduschad och ofräsch, lyssna på placebo och stirra in och vänta på en förändrig. vänta på att något bra ska hända. bara känner hur william försöker dra i min tröjärm och försöker få ut mig i luften, till min egna luft, men min egna luft kväver mig och jag vet inte hur jag ska få den att glittra igen.

"Don't follow leaders, watch your parking meters!"

Away, I'd rather sail away

Dricker té, kliar mig ögonen med smutsiga händer. Lyssnar på Placebo.
Tänker att skatten vid regnbågen som inte längre syns, kanske har försvunnit, kanske är alldeles för långt bort, kanske inte längre finns. Tänker också att jag nog ändå inte kommer sluta leta efter den, för det är den skatten jag behöver, den skatten jag kräver. Egentligen vet jag ju inte ens vad det är för skatt, vad det är för något jag liksom längtar efter, kanske har någon redan stulit skatten. Kanske det bara är en stor kista med guldsmycken. Kanske en tågbiljett över havet eller nog med pengar att kunna fly bort till London. Kanske ett litet pulserande hjärta att ta hand om eller kanske en handfull av talanger som bara blir mina, som jag kan ta över. Kanske finns det ingen skatt vid slutet av regnbågen och kanske jag tänker alldeles för metaforiskt. Kanske skatten finns inom mig, men det känns inte så. Min kropp och mitt inre känns bortkopplat. Jag lever utanför den, i någon slags bubbla, samtidigt som jag iakttar och suckar irriterat över alla snedsteg jag tar och alla felaktiga ord jag släpper ur mig. Det gör mig så fruktansvärt arg, min kropp vägrar ta mig till havet, till soluppgången, den lägger sig och sover och går upp till skolan. Den tillhör inte mig. Och jag vill nog egentligen inte tillhöra den. Men någon dag ska jag bli en del av den, eller snarare så ska den bli en del av MIG. Inte av MOA. Den ska bli en del av mig och mina tankar ska styra allt. Varje steg, varje ord, varje blick och varje rörelse. Kanske jag dör då. Kanske jag blir överkörd. Kanske jag simmar så långt ut i havet eller kanske går jag så långt in i skogen att jag kommer vilse, att jag inte kommer tillbaka. Kanske det blir så. Men det är ändå jag, det är ändå mina rörelser. Det är ändå jag, även om jag hatar mig själv ganska mycket, är det jag. Och när jag är jag kan jag nog hitta skatten, när jag är jag så kanske jag funnit skatten. Kanske skatten är just det, att jag låter hjärtat, tankarna, det viktiga styra. Att jag inte ger upp. Kanske skatten är att jag finner mig själv, att jag gör som jag vill och kanske alla mina drömmar går i uppfyllelse när jag funnit skatten. Kanske det tillhör skatten, som något slags pris. Som ett slags pris att jag klarat det, som ett slags pris att jag lärt mig att leva. Om det är nu det jag vill, att leva. Jag vill nog mest kunna leva på mitt egna sätt.

You don't know what love is, so let me tell you

Oh, is it a dream?
stjärnor, skog, sovande änglar, stort bibliotek, dammiga böcker,
vinden, dagbok med ihopklippta bilder, glitter, natthimmel, snedtak,
edward scissorhands, övergivna lador, någon som rymmer hemifrån,
träd som sträcker sig långt upp i himlen, moln & dimma, kullar med fin utsikt,
ösregn på kvällen, barfota, halvsova & drömma, norrsken, solen & månen,
berg, gamla kassettband, körsbärsträd, pianofingrar, dragspel, paris.

London, our town - parklife
skriksjunga till musik. Fuck forever. kängor. picknickar i stora parker.
stupid wine & stupid cigarettes. solsken. londonregn. röda bussar.
skinnjackor. Camden town. snurra runt tills man ramlar, skratt.
snygga dialekter. sammanslingrade fingrar & händer. kärlek & kyssar.
dans på gator och torg. snälla människor, underbara människor.
bra musik. Themsen. gitarrspel & Fosters. tygskor mot varm & blöt asfalt.

London, our town - nighttime
natt & stjärnhimmel. springer omkring på gatan. svartklädd, cigarettrök.
pubar,Fosters. musik, Nancy Boy, crystal castles. glitter. svart ögonskugga,
trasiga strumpbyxor, röda läppar. trånga livespelningar. konstiga fester.

Removed his hat in respect of her presence
William. svart hatt. lyktstolpen. caféprat i flera timmar. svart kaffe & tårta.
promenader hand i hand. kappan, tygskorna, det gröna håret. ögonen.
gitarrmusik. förståelse. huset i skogen. cigarettfimpar och trångt bord
med gammal disk, papperslappar, anteckningsböcker. Han växte upp i böckerna. leendet. telefonsamtalen. Stood at the table where she sat.

where is my mind?

There is a lack of color here

gick upp på vinden ovanför min pappas butik idag, det var konstigt.
hittade böjda gafflar, en stor låda med glittriga bokmärken, fula tavlor, en massa små speglar och handgjorda leksaker. blev alldeles lycklig på insidan och fyllde en hel hylla bara med massa sånt onödigt, sen drog jag fram ett bord, två stolar och satt där och skrev ner en massa idéer i min röda anteckningsbok. ville bo där uppe, ville att det skulle finnas ett lås till vinden och ett fönster att öppna, så jag skulle kunna vädra och inte kvävas av allt damm. fick en massa idéer också, och undrade vem som hade lagt upp allt det här på vinden. det är visserligen min familjs vind men hälften av alla sakerna fanns där redan när vi köpte butiken och flyttade hit. det är underligt, kommer nog gå dit oftare, försöka hitta fler saker. kanske borsta bort allt damm, men stället skrämde mig. om det fanns människor som hade lagt upp saker där innan, hade dom suttit och böjt gafflar då eller? ingen i min familj brukade vara där uppe särskilt ofta, tror faktiskt jag är den enda som faktiskt letat bland sakerna. åh, haha, varför blir jag så intresserad av sånna här saker? det är så onödigt, men jag vet inte, jag måste dit igen. det var läskigt, marken var liksom böjd och konstig, och ett stort skåp var låst med flera olika nycklar. sen på andra delen av den stora vinden funkade inte lamporna, så jag vågade liksom inte gå dit bort. äsch, sen gick jag iallafall ner därifrån efter att skådat mitt verk med massa små teckningar, prydnader, konstiga medicinburkar, böjda gafflar och blommiga lampor. satte hörlurarna i öronen och lyssnade på brianstefsteve hela vägen hem, nu sitter jag här i någon slags konstig ställning i min stol, har öppet fönster och dricker kaffe. drömmerdrömmerdrömmer mig bort.