"bara min Emu." kom tillbaka, din bofink!"

hittar playlisten. universum är ett monster. utan dina andetag.
tänker 2009. rulltrappor. eskilstuna. bofink. din Emu.
börjar gråta. gråter så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
minns allt, minns hur jag grät, minns hur jag skrattade. minns hur
jag ständigt fyllde i D:et i min handflata. minns hur jag fick hjärtklappningar
så fort jag hörde ditt namn. minns allt. första kärleken, vad det nu än
är för något. minns gula skedar, kulglass, svarta hattar, röda rosor,
kaffe latte, kyssar. minns dina smala fingrar. minns hur jag satt på
gräsmattan och lyssnade på bara dårar rusar in. minns hur jag skrev
ditt namn överallt, ritade dig med din svarta hatt. skrev
osammanhängande texter om dig. skrev fåniga kärlekstexter om
hur mycket jag saknade dig. minns hur jag grät min kudde svart.
minns hur du ignorerade mig i två månader. minns hur du sa förlåt.
minns hur jag föll föll föll och föll så jävla hårt igen för dig.
minns hur du bara ljög. men jag minns hur du ändå fanns där.
hur du fortfarande kallade mig för din Emu. hur jag satt hela natten
och väntade på att du skulle komma tillbaka från ditt tv-spel.
skrev "kom tillbaka, din bofink!" och du kom inte tillbaka direkt,
men när du väl gjorde det var det sent och du skulle gå och lägga dig.
och jag väntade länge på dig, men det spelade ingen roll. jag var glad.
för du skrattade i webcamen och log, vinkade hejdå, klickade ner mig,
loggade ut. sen somnade jag i din clockwork orange tröja,
drömde om dig. kanske. when I dream I dream of your lips,
when I dream I dream of your kiss.

och jag vet inte varför jag minns detta, varför jag skriver en
jävla text om det,varför jag ens kom och tänka på det, nu
när jag försökt tränga bort allt hur länge som helst. men
jag saknar det, jag saknar att känna det. jag känner det inte längre.
jag känner inte något sånt numera. och kanske så ska det
vara, för jag vill inte bli sårad. jag var ju så ledsen, så ledsen och
förvirrad, glömde bort att tänka på riktigt utan allt var bara
hanhanhanhanhan. levde ju med hjärtklappning klump i magen
varma kinder leende på läpparna och tårar i ögonen. nu lever
jag i böckerna, i orden, i musiken, i ett stort hav av konstiga
känslor och drömmar, och låter inget röra mig. och det är nog så
det ska vara, jag är nog inte gladare nu, men jag tänker. jag tänker
och jag känner och jag kan tänka klart. jag trivs med
att vara feg. jag vill inte ge mitt hjärta till någon. jag har det hellre
för mig själv, inburat. jag lyssnar hellre på placebo, tittar hellre på
himlen och läser hellre jonas gardell, haruki murakami och per nilsson.
jag spenderar hellre nätternamed drömmar som sträcker
sig långt bort, till London. sitter hellre vid datorn och pratar
med Livia och Anna. sitter hellre på Victorias säng och lyssnar på
kent. sitter hellre i fönstret och smsar med Clara. dricker
hellre citronté med Johanna. längtar hellre än att bara ge
mitt hjärta rakt ut, och leva osäkert. men kanske det jag vill,
egentligen. Jag vet inte. i drömmarna finns det ju nog en person
att ge sitt hjärta till, men då ska det vara riktig kärlek. inte
sån där kärlek sommänniskor kallar kärlek men som egentligen
bara är tårar ångest och håkan hellström. den kärleken jag söker är
egentligen helt omöjlig. men den finns där. och det är den
jag vill ha. men kanske jag borde försöka med den som gör
ont också. för egentligen minns jag ju att den kändes så himla bra
också. jag minns ju att den kunde vara sådär superduper härlig att
man bara ville skrika och dansa hur fult som helst och vara hur
ful som helst men ändå känna sig gladast i världen. jag minns ju
den så himla bra egentligen. vad är jag rädd för? jag vet inte. det
känns som om den kommer tära på mig ju, som om kärleken kommer
äta upp mig, tugga sönder alla tankar och bara fylla mig
med meningslöshet. men det kommer den, älskling, den kommer
tugga och äta upp dig men den kommer få dig att känna så
jävla mycket, inte tomhet, det kommer göra ont men det
kommer kännas så jävla bra. möt mig vid
lyktstolpen nu, så går vi och dricker kaffe och pratar.
håll käften, du finns inte ens. jag finns hos dig, för dig, inte för
någon annan, men för dig, och det är väl det som spelar
någon roll? men du gör mig förvirrad. du skrämmer mig.
jag verkar ju helt galen. du är inte galen, jag är bara en del
av dig som du byggt upp till en människa för att allt ska
kännas bättre. kom hit nu, det börjar bli kallt utomhus. jaja.

jag gråter nu, så släck mitt ljus.