Do you like to hurt? I do, I do, then hurt me

jag var bara rädd att allt skulle falla i hop, älskling, för allting faller. jag var bara rädd att allt skulle gå i sönder, älskling, för jag ville inte förlora dig. jag var vilsen i min frustration med att allt skulle vara helt och perfekt, så jag lovade utan att tänka. men jag hoppas att allt fixar sig. jag hoppas att du fixar dig. att världen fixar sig och att vi fixar oss. att vi kan bli hela och hålla varandras händer tillsist. att jag inte rivit sönder allt för mycket, slagit alla ord till glassplitter. att du fortfarande andas och att jag fortfarande kan återgälda allting med våra drömmar om alla oupptäckta platser. att du fortfarande älskar mig och att jag fortfarande älskar dig.

råkade ta ett snedsteg, trampade fel, föll. tog sönder något. tog sönder allt. ett hjärta? det känns så mycket mer. jag borde stänga in mig, sluta romantisera allt, bara liksom inse att jag är bara byggd på hat och lögner och att jag inte är speciell. att om William skulle finnas skulle han nog inte ens se åt mitt håll. att jag är precis som dem jag föraktar och inte ett dugg viktigare, bättre. att jag hör hemma i sängen, i böckerna, framför dataskärmen och ingen annanstans. att jag ska sluta romantisera allt så himla mycket och försöka göra något speciellt av mig. jag borde sluta ljuga för mig själv och för andra, och liksom låta alla acceptera att jag är en liten tönt som dem sedan kan välja att älska eller inte. jag kan inte ta det seriöst när folk säger det längre. att jag inte kan ta dem tre orden på allvar längre. det känns så skevt & bräckligt, så falskt. det liksom gör ont i mina öron. för det känns som om dom älskar något annat, någon annan. blue? vem är det? inte vet jag. kanske den där människan jag försökte bli, just det. men du, vet du vad, vem du än nu är, du som kallas du eller du som jag nog ska kalla "jag", lycka till! (jag kommer aldrig bli den jag vill, jag kommer aldrig bli värd dig. förlåt
för allt, förlåt för min förbannat kluvna tunga.)