Min livsfilosofi typ

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp
och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa "Altruism",
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld får jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa "Du, dig vill jag ha"
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek "Romantik!",
du var nykter nog att säga "Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om"
och nykter utav vin och full av längtan
är det lätt att säga fel och tänka rätt

Nu går mina tankar till en prins
och till en sagofé
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa "Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå".
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasade ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
när Du sa "Välkommen till Verklighetens land!"
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vänner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står.

"Jag heter Silver nu."

Vill frigöra mig från tankarna, slita mig bort från Simrishamn,
människorna, hatet. Kanske som Silver. Hon förvandlades,
fann sig själv, bytte namn, blev Silver. Var Silver. Glömde allt.
Blev fri. Flyttade hemifrån trots att hon fortfarande gick i skolan,
ut till en liten stuga nära skogen. I stugan hade hon en säng, ett fönster
och en massa silverburkar. I sängen låg hon och drömde,
funderade på hur enkelt det skulle vara att genomföra bilderna
hon fick i huvudet. En hel silverskog, en vit enhörning, ett silvrigt
badkar med alldeles kristallklart vatten. Kanske skulle hon kunna
hitta en vit häst, sno den från någon ladugård, eller låna, klistra
på ett horn. Kanske det fanns enhörningar. Kanske hon kunde
uppfinna dem. Hon ansåg sig själv inte som galen. Hon var fri.
Varje dag cyklade hon ut till skogen, sprayade silver på saker hon
tyckte skulle vara vackra i silver. Silver var hon, och hon kunde
göra vad hon ville. Hon sprayade in sig själv i Silver också.
Ville dansa omkring och förvandla hela världen till Silver.
Ville dansa omkring och få hela världen att känna sig lika fria som henne.
Hela världen borde känna sig fria.
Jag önskar väldigt mycket att jag kände mig fri.
Att jag skulle kunna få vara fri.

How just to slowly, sharply screw myself to death

She said "I'll show you a picture, a picture of tomorrow
There's nothing changing, it's all sorrow
Oh no please dont show me, I'm a swine,
you don't wanna know me

I want to be free

Towards the sea of Dipnorhynchus.

Det var såhär: jag satt på pendeltåget en gång och tänkte.
Jag tycker om att tänka, tänka djupt. Det är som att sjunka ner under vatten och flyta med en ström därnere, se skepnader och fartyg resa sig ur mörkret, simma in och se vad där finns för monster och skatter. Jag kände mig stark där jag satt. För det är ett slags makt, att kunna tänka på det sättet. Man känner det i ögonen, i läpparna, i underlivet till och med. Som om man vet vad för slags stol man sitter på. Ens egen. Framför mig satt en medelålders person av manskön. Han låtsades läsa en tidning, men han kollade in mig.
Efter ett tag sa han till mig: ”Vill du ha min tidning?”
”Nej tack”, sa jag. ”Jag tänker.”
”Ja just det”, sa han. ”jag klarar inte av att du ser så där ledsen ut.”
”Jag är inte ledsen”, sa jag. ”Jag ser ut såhär när jag tänker.
Jag tycker om att tänka. Det är intressant.”
Han såg så rar ut, som om han var olycklig för min skull och
ville hjälpa mig att bli sån att han kunde bli glad igen.
”Vad tänker du på då?” sa han.
”Döden”, sa jag.
Han ryckte till lite, som om en obehaglig
lukt slog emot honom. Sen log han lite.
”Jamen på allvar”, sa han.
”Det är på allvar”, sa jag.
”Är du inte lite väl ung?” sa han och log fortfarande.
”Du kan väl inte vara äldre än sexton?”
Det hade han rätt i. Det var jag inte.
”I det stora hela”, sa jag ”så är vi väl rätt jämngamla.
Beroende på vad man jämför med.” Han blev tyst
men ett ögonblick senare tittade han ner på mina fötter och sa:
”Varför har alla tjejer så grova skor nuförtiden?”
”Det är för att vi är så lätta”, sa jag. ”Vi skulle blåsa bort annars.”
Jag kunde förstås ha sagt att det var modernt. Till och
med älvorna har grova skor nuförtiden. Det är därför
ängarna är så himla platta och tråkiga nu. Det är älvornas fel;
de har glömt hur man trippar. Det finns en hel del som är älvornas fel,
för de har glömt att de ska bara tassa omkring och se söta ut.
Den där manspersonen, han sa inte mycket mer. Bara:
”Ta tidningen, du. Jag ska av här.” Det var inte en lögn. Han bytte inte vagn.
Jag såg honom gå mot utgången, när tåget åkte vidare.

Oh you you you, I think of you

I wanna be adored- The stone roses
Wave of mutilation (UK surf) - Pixies
Where is my mind? - Pixies
Do you realize? - The flaming lips
Superstar - Sonic youth
Love will tear us apart - Joy division
Isolation - Joy division
She's lost control - Joy division
Hurt - Johnny cash
Hurt - Nine inch nails
This mess we're in - PJ harvey
Pornography - The cure
Space oddity - David bowie
Boys don't cry - The cure
How soon is now? - The smiths
Heroin - The velvet underground
Search and destroy - Iggy pop, the stooges
The passenger - Iggy pop
Cosmic dancer - T. Rex
Born on a day the sun didn't rise - Black moth super rainbow
Race for the prize - The flaming lips
The end of the world - The cure
Burn my shadow - Unkle
Never let me down again - Depeche mode
Sheela-Na-Gig - PJ harvey
Kool thing - Sonic youth
Happy house - Siouxsie and the banshees
Soul meets body - Death cab for cutie
Heard someone say - Devendra Banhart

Is it strange to dance so soon

Skogen skrämde henne inte lika mycket som den gjorde i början, istället hade hon börjat betrakta alla träd och granar som nära vänner. Varje morgon gick hon upp tidigt för att gå ut på långa promenader, hon följde stigarna, åt frukost på de stora klipporna och plockade blommor från de sagolika dalarna. I skogen var allt fritt, i skogen kunde hon dansa omkring, gråta, skratta, vara sig själv och skrika ut alla sina hemligheter, utan att någon slet av henne sina vingar och tvingade ner henne till marken, utan att någon bad henne att hålla käften. Nej, i skogen kunde hon göra vad hon ville, bara hon inte bröt mot skogens regler, bara hon inte trotsade deras lagar, så kunde hon göra vad hon ville. För om hon begick ett enda snedsteg, så skulle skogens mörker omfamna henne, gripa tag i henne med sina sylvassa klor och kasta ut henne ur friheten, in till mänskligheten. Ett enda misstag, och så fängslade dem henne hos människorna igen. Men varför skulle hon göra något sådant? Varför skulle hon ens försöka att smita undan med att göra något? Stjärnorna och träden såg allt hon gjorde, ibland undrade hon om de till och med kunde läsa hennes tankar. Och vad gjorde det?Hon ville inte göra fel, hon ville inte fly, hon ville leva som hon ville, fri som en fågel och stolt som ett träd. Skogen gav ju henne vingar. Just den här kvällen bestämde hon sig för att gå ut och titta på stjärnorna, innan skrämde tanken henne, för att stjärnorna verkade så nära, men den här kvällen lugnade dem henne istället. Hon lade sig ner på gräset och blundade i några sekunder, innan hon slog upp ögonlocken igen och såg på himlen. Den var svart, och hon tyckte sig se framtiden i den. Det är så mycket, mycket människor glömmer. Så mycket människor inte ser, så mycket människor bara undviker, som människor bara tänker att det är trams och inget annat. Hon ville bara skratta åt dem, fnysa dem rakt i ansiktet. Flytta ut i skogen då, blinka och andas in magin, här är luften glitter, hos människorna brukade hon hosta koldioxid. Ett djupt andetag och hon följde stjärnornas blinkningar med ögonen. Memorerade dem. I sådana ögonblick är det nästan omöjligt att känna, man bara tittar, tittar och iakttar med sina små ovetande ögon, sina små människoögon. Det är så mycket vi människor glömmer. Tänker du aldrig på det?