Goodbye

It could have been us

Jag måste:

1. Skriva om William, mytomanen, Emily, Loriette, vinden och J.
2. Köpa klisterlappar.
3. Gå till bäckhalladalen.
4. Trappa ner på kaffedrickandet.
5. Vara lite mer aktiv här.
6. Strunta i att folk läser.
7. Gå till vinden och fixa lite mer.
8. Sluta terrorisera min syster om att det bor en lång kille med röd kostym uppe på vinden och att han blir arg om man förstör för mycket av det jag gjort till, och sluta försöka lura i henne att han kommer göra någon illa om hon tar hans bokmärken.
9. Fantisera mer.
10. Gå ut mer, allvarligt, inte för att det är någon slags oskriven lag att man MÅSTE ut, utan bara för att jag inte blir så himla Zombie då.
11. Sova bättre? Det är faktiskt inte mitt fel. Jag sover ingeeet.
12. Sluta ljuga lika mycket som folk kissar.
13. Försöka be min syster på något snällt sätt att skaffa ett eget rum så jag kan få klistra upp fula lappar på min vägg utan att hon stör sig, samt höra på Placebo och snurra runt till Detektivbyrån eller Crystal Castles och spränga min hörsel. Jag vill vara ensam i mitt konstiga fågelbo.

Do you even know me?

"love, love, love, what is it good for? absolutely nothing."

"sometimes I think I was born backwards, you know, came out
of my mum the wrong way, I hear words go pass me backwards,
the people I should love, I hate, and the people I hate..."

"why bother?"
"with what?"
"caring about people."

"I'll break you heart."
"maybe I'll break yours."
"nobody breaks my heart."

Do you like to hurt? I do, I do, then hurt me

jag var bara rädd att allt skulle falla i hop, älskling, för allting faller. jag var bara rädd att allt skulle gå i sönder, älskling, för jag ville inte förlora dig. jag var vilsen i min frustration med att allt skulle vara helt och perfekt, så jag lovade utan att tänka. men jag hoppas att allt fixar sig. jag hoppas att du fixar dig. att världen fixar sig och att vi fixar oss. att vi kan bli hela och hålla varandras händer tillsist. att jag inte rivit sönder allt för mycket, slagit alla ord till glassplitter. att du fortfarande andas och att jag fortfarande kan återgälda allting med våra drömmar om alla oupptäckta platser. att du fortfarande älskar mig och att jag fortfarande älskar dig.

råkade ta ett snedsteg, trampade fel, föll. tog sönder något. tog sönder allt. ett hjärta? det känns så mycket mer. jag borde stänga in mig, sluta romantisera allt, bara liksom inse att jag är bara byggd på hat och lögner och att jag inte är speciell. att om William skulle finnas skulle han nog inte ens se åt mitt håll. att jag är precis som dem jag föraktar och inte ett dugg viktigare, bättre. att jag hör hemma i sängen, i böckerna, framför dataskärmen och ingen annanstans. att jag ska sluta romantisera allt så himla mycket och försöka göra något speciellt av mig. jag borde sluta ljuga för mig själv och för andra, och liksom låta alla acceptera att jag är en liten tönt som dem sedan kan välja att älska eller inte. jag kan inte ta det seriöst när folk säger det längre. att jag inte kan ta dem tre orden på allvar längre. det känns så skevt & bräckligt, så falskt. det liksom gör ont i mina öron. för det känns som om dom älskar något annat, någon annan. blue? vem är det? inte vet jag. kanske den där människan jag försökte bli, just det. men du, vet du vad, vem du än nu är, du som kallas du eller du som jag nog ska kalla "jag", lycka till! (jag kommer aldrig bli den jag vill, jag kommer aldrig bli värd dig. förlåt
för allt, förlåt för min förbannat kluvna tunga.)

Vanish like a lipstick trace

Jag tycker att världen skulle vandra långt in i skogen och lyssna mycket noga till rösterna i löven. söka efter detaljer, de små mönstren av fotspår och fläckar. de borde se att blad är formade som tårar. de borde se mönstret i de fallna barren. kanske det finns spår på marken, som kan leda världen till den som gjorde hålet.

Nu bär det av till värmlands skogar. ska sitta i en bil i åtta timmar men jag klarar nog mig. har en fullladdad mp3 med placebo & annan musik, min mobil, norwegian wood av haruki murakami och laura palmers hemliga dagbok, david lynchs syster som skrivit den eller något. ska bli trevligt, har den röda anteckningsboken också. in case william skulle behöva prata med mig. jag är lite rädd för skogen, men jag har aldrig varit där. bodde där när jag var som minst och minns inget därifrån. johanna säger det är magiskt, jag kan knappt vänta. min syster emma tar examen också och det kommer nog bli fint, har saknat henne jättemycket. hoppas bara jag inte blir alldeles för sömnlös och längtar hem, känns sjukt meningslöst isåfall. jag börjar alltid längta hem till ensamheten när jag verkligen inte ska. jag som inte ens gillar ensamheten så mycket. fast egentligen finns det två olika slags ensamheter, men det orkar jag inte börja babbla om nu. hejdå.

why bother bothering

kluven. borta. låt mig vara. hemsk. snäll. intresserad. irriterad.
ledsen. glad. orkslös. hyperaktiv. längtar bort. längtar tillbaka.
vill sova. vill stanna uppe dygnet runt. saknar kärlek. hatar kärlek.
vill vara ensam. gråter för att jag är ensam. kluven. kluven. kluven.
orkar inte med min blogg längre, jag lär nog låsa den. hejdå världen

Unlocked the lock that kept it dark

Skriver om mötet, dricker kaffet svart bara för att han tycker om det. Försöker få fram känslan. Lyssnar på Ghosts också. Saknar honom på något sätt. Saknar personen jag aldrig träffat. Saknar orden. Känner att jag skulle behöva ett telefonsamtal om att jag ska möta honom vid lyktstolpen, att vi ska slå oss ner på caféet och jag ska citera boken jag läser, för jag tycker den passar så himla bra. Att såhär är det. Att utanför fönstret var världen grå och kall, att inne på caféet var världen grön och inne på caféet luktade världen kaffe. Och du skulle nicka och skratta och springa iväg på dina långa ben, beställa en tårta, le finurligt åt mig och jag skulle knappt orka hälften ändå. Men då skulle du sagt att man nog inte behöver äta det, bara att få en tårta kan göra en ganska glad. Jag visste inte riktigt om jag hade blivit glad om andra gav mig tårta, men med honom var jag alltid glad. Alltid bekymrad, glad och fundersam. Det var effekten han hade. Fyllde mig av glädje och fundersamhet. Fick mig att tänka så mycket mer, och vi bollade ord mellan varandra. Bollade ord och tankar och på något sätt kom vi alltid upp med lösningar. Vi kunde sitta där i timmar, och du var äldre än mig och levde i en helt annan värld, men jag var din vän och förälskad i dina ord. Såg dig inte som något annat än en vän. Min egna vän som ingen visste om. Du var mystisk och det enda stället du existerade var på caféet och i min dagbok med rött omslag. Varje sida fyllde jag med våra konversationer, beskrivningar av ditt utseende och rörelse, varje sida fyllde jag med dina berättelser. Dina berättelser om hur du växte upp i böckernas värld, dina berättelser om hela din ungdom, om alla dina minnen som inte egentligen var särskilt intressanta eller vackra, men bara fanns och var minnen av en särskild anledning, och det var anledningen som gjorde alla minnen så himla underbara. Minnena och stunderna som jag bara önskade jag hade kunnat få uppleva med dig. Jag försökte ofta rita dig också, men kom alltid fram till att ditt utseende inte gick att rita av. Kanske var det jag som var dålig på att rita eller så kände jag bara att ditt ansikte bara kunde finnas just där på caféet. Kanske du inte ens fanns när vi inte satt där. Kanske var du bara en inbillning, kanske är du fortfarande en inbillning. Du är ju bara en inbillning. Men en fin inbillning, någon slags person som fyller ut ensamheten med trygghet. Och inte säger jag att jag fysiskt gick bort till caféet och satt där och diskuterade med luft. Jag gick bort till en lyktstolpe, mötte dig, gick till caféet och satt där tills dem stängde i mitt huvud. I mina tankar. Men ändå, han kändes verklig. Och det är han ju. Han är verklig i mina tankar. Han är verklig för mig, det är ju det som räknas. Och någon dag lovar jag att skriva en hel jävla bok om honom, om allt som hände och det som egentligen inte hände alls, någon dag lovar jag att skriva en hel jävla bok om honom och kanske inte publicera den, bara att den finns. För jag tror han kräver att den ska finnas, jag gör i allafall det. För han förtjänar det. Min filur i grönt hår klädd i konstiga kläder, alltid med sin svarta hatt. Min egna lilla vän som ständigt visste hur han skulle värma mitt hjärta och fylla det med sina ord. Min underbara William som inte riktigt brydde sig om sig själv, utan bara om omvärlden, struntade fullständigt i om jag frågade hur det var, utan bara log, log så himla vackert och svarade på alla frågor med sin trygga, chokladbruna blick.

Varför väntar du här på ingen speciell

hatar allt, alla, mig, skolan, detta, orden, allt. känns så onödigt, liksom, bara väntar på att det ska fixa mig. vilket jävla skitsnack om att jag letar efter en jävla skatt. jag vet att den finns men jag orkar inte försöka hitta den. allt är bortkopplat, jag ligger och latar mig i mitt stora hav av hat och drömmar och musik. borde gå ut, borde göra något. få lite syre i min kropp, kanske, det vore väl smart moa, istället för att sitta och stirra på den här jävla skärmen som alla andra jävla människor, istället för att förvandlas till en sån tråkig svensk som du pratar om, du latar dig du också. som om du är speciellare, viktigare. vilket skitsnack. du är bara en taskig och naiv skitunge. en taskig och naiv skitunge som borde skaffa sig ett liv, istället för att ljuga och hata så himla mycket. bygga någon slags person och försöka vara den. du kommer inte bli den, någonsin. dina drömmar sträcker sig för långt & jag vet; don't give up on the dream men jag drömmer ju inte. jag bara kräver att det ska hända, jag funderar inte över det, låter det växa lite till, jag ligger inte och funderar över det som jag gjorde innan. jag bygger inte upp scener. något bara äter upp det, och jag vet inte, det är så jobbigt. något tuggar och sliter och äter och sväljer och mumsar i sig allt bra, spyr upp allt dåligt. det enda jag kan göra är att sitta i smutsiga kläder, vara oduschad och ofräsch, lyssna på placebo och stirra in och vänta på en förändrig. vänta på att något bra ska hända. bara känner hur william försöker dra i min tröjärm och försöker få ut mig i luften, till min egna luft, men min egna luft kväver mig och jag vet inte hur jag ska få den att glittra igen.

"Don't follow leaders, watch your parking meters!"

Away, I'd rather sail away

Dricker té, kliar mig ögonen med smutsiga händer. Lyssnar på Placebo.
Tänker att skatten vid regnbågen som inte längre syns, kanske har försvunnit, kanske är alldeles för långt bort, kanske inte längre finns. Tänker också att jag nog ändå inte kommer sluta leta efter den, för det är den skatten jag behöver, den skatten jag kräver. Egentligen vet jag ju inte ens vad det är för skatt, vad det är för något jag liksom längtar efter, kanske har någon redan stulit skatten. Kanske det bara är en stor kista med guldsmycken. Kanske en tågbiljett över havet eller nog med pengar att kunna fly bort till London. Kanske ett litet pulserande hjärta att ta hand om eller kanske en handfull av talanger som bara blir mina, som jag kan ta över. Kanske finns det ingen skatt vid slutet av regnbågen och kanske jag tänker alldeles för metaforiskt. Kanske skatten finns inom mig, men det känns inte så. Min kropp och mitt inre känns bortkopplat. Jag lever utanför den, i någon slags bubbla, samtidigt som jag iakttar och suckar irriterat över alla snedsteg jag tar och alla felaktiga ord jag släpper ur mig. Det gör mig så fruktansvärt arg, min kropp vägrar ta mig till havet, till soluppgången, den lägger sig och sover och går upp till skolan. Den tillhör inte mig. Och jag vill nog egentligen inte tillhöra den. Men någon dag ska jag bli en del av den, eller snarare så ska den bli en del av MIG. Inte av MOA. Den ska bli en del av mig och mina tankar ska styra allt. Varje steg, varje ord, varje blick och varje rörelse. Kanske jag dör då. Kanske jag blir överkörd. Kanske jag simmar så långt ut i havet eller kanske går jag så långt in i skogen att jag kommer vilse, att jag inte kommer tillbaka. Kanske det blir så. Men det är ändå jag, det är ändå mina rörelser. Det är ändå jag, även om jag hatar mig själv ganska mycket, är det jag. Och när jag är jag kan jag nog hitta skatten, när jag är jag så kanske jag funnit skatten. Kanske skatten är just det, att jag låter hjärtat, tankarna, det viktiga styra. Att jag inte ger upp. Kanske skatten är att jag finner mig själv, att jag gör som jag vill och kanske alla mina drömmar går i uppfyllelse när jag funnit skatten. Kanske det tillhör skatten, som något slags pris. Som ett slags pris att jag klarat det, som ett slags pris att jag lärt mig att leva. Om det är nu det jag vill, att leva. Jag vill nog mest kunna leva på mitt egna sätt.

You don't know what love is, so let me tell you

Oh, is it a dream?
stjärnor, skog, sovande änglar, stort bibliotek, dammiga böcker,
vinden, dagbok med ihopklippta bilder, glitter, natthimmel, snedtak,
edward scissorhands, övergivna lador, någon som rymmer hemifrån,
träd som sträcker sig långt upp i himlen, moln & dimma, kullar med fin utsikt,
ösregn på kvällen, barfota, halvsova & drömma, norrsken, solen & månen,
berg, gamla kassettband, körsbärsträd, pianofingrar, dragspel, paris.

London, our town - parklife
skriksjunga till musik. Fuck forever. kängor. picknickar i stora parker.
stupid wine & stupid cigarettes. solsken. londonregn. röda bussar.
skinnjackor. Camden town. snurra runt tills man ramlar, skratt.
snygga dialekter. sammanslingrade fingrar & händer. kärlek & kyssar.
dans på gator och torg. snälla människor, underbara människor.
bra musik. Themsen. gitarrspel & Fosters. tygskor mot varm & blöt asfalt.

London, our town - nighttime
natt & stjärnhimmel. springer omkring på gatan. svartklädd, cigarettrök.
pubar,Fosters. musik, Nancy Boy, crystal castles. glitter. svart ögonskugga,
trasiga strumpbyxor, röda läppar. trånga livespelningar. konstiga fester.

Removed his hat in respect of her presence
William. svart hatt. lyktstolpen. caféprat i flera timmar. svart kaffe & tårta.
promenader hand i hand. kappan, tygskorna, det gröna håret. ögonen.
gitarrmusik. förståelse. huset i skogen. cigarettfimpar och trångt bord
med gammal disk, papperslappar, anteckningsböcker. Han växte upp i böckerna. leendet. telefonsamtalen. Stood at the table where she sat.

where is my mind?

There is a lack of color here

gick upp på vinden ovanför min pappas butik idag, det var konstigt.
hittade böjda gafflar, en stor låda med glittriga bokmärken, fula tavlor, en massa små speglar och handgjorda leksaker. blev alldeles lycklig på insidan och fyllde en hel hylla bara med massa sånt onödigt, sen drog jag fram ett bord, två stolar och satt där och skrev ner en massa idéer i min röda anteckningsbok. ville bo där uppe, ville att det skulle finnas ett lås till vinden och ett fönster att öppna, så jag skulle kunna vädra och inte kvävas av allt damm. fick en massa idéer också, och undrade vem som hade lagt upp allt det här på vinden. det är visserligen min familjs vind men hälften av alla sakerna fanns där redan när vi köpte butiken och flyttade hit. det är underligt, kommer nog gå dit oftare, försöka hitta fler saker. kanske borsta bort allt damm, men stället skrämde mig. om det fanns människor som hade lagt upp saker där innan, hade dom suttit och böjt gafflar då eller? ingen i min familj brukade vara där uppe särskilt ofta, tror faktiskt jag är den enda som faktiskt letat bland sakerna. åh, haha, varför blir jag så intresserad av sånna här saker? det är så onödigt, men jag vet inte, jag måste dit igen. det var läskigt, marken var liksom böjd och konstig, och ett stort skåp var låst med flera olika nycklar. sen på andra delen av den stora vinden funkade inte lamporna, så jag vågade liksom inte gå dit bort. äsch, sen gick jag iallafall ner därifrån efter att skådat mitt verk med massa små teckningar, prydnader, konstiga medicinburkar, böjda gafflar och blommiga lampor. satte hörlurarna i öronen och lyssnade på brianstefsteve hela vägen hem, nu sitter jag här i någon slags konstig ställning i min stol, har öppet fönster och dricker kaffe. drömmerdrömmerdrömmer mig bort.

Fuck the pain away

Bob Hansson:

andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".

andas är att välja,
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".

andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda granen på pralin eller Drambuie, säga "tjena!"

Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen säga, "kör!"

Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt
på jobbet, skrika "faaaan!"

Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in ibagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,
är

"tjo!"

andas är att lägga sig ner över
skrivbordetoch be chefen massera
ens innanlår.

andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

"blåbärsdag".

andas är att knyckla ihop biljetten
fegvända hem från stationen med en korv i handen,
säga "oj då"

att stanna kvar på en plats med ögon stora som tamburiner

drömma om kanske blåbärspaj,

skriva vykortbort
om fint väder och horisontstora kuddar

andas är att sätta sig ner
säga "framme nu"

ringa upp framgången säga,
nu har jag inte tid med dig längre

sedan slå numret till sin granne
ställa vinflaskorna i trappan
påstå nån slags helgdag, nån slags

början...

No one knows I'm awake at night

I read a book about the self, said I should get expensive help
Go fix my head, create some wealth, put my neurosis on the shelf
But I don't care for myself, I don't care for myself
I don't care for myself, I don't care

I don't see the point in trying

"bara min Emu." kom tillbaka, din bofink!"

hittar playlisten. universum är ett monster. utan dina andetag.
tänker 2009. rulltrappor. eskilstuna. bofink. din Emu.
börjar gråta. gråter så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
minns allt, minns hur jag grät, minns hur jag skrattade. minns hur
jag ständigt fyllde i D:et i min handflata. minns hur jag fick hjärtklappningar
så fort jag hörde ditt namn. minns allt. första kärleken, vad det nu än
är för något. minns gula skedar, kulglass, svarta hattar, röda rosor,
kaffe latte, kyssar. minns dina smala fingrar. minns hur jag satt på
gräsmattan och lyssnade på bara dårar rusar in. minns hur jag skrev
ditt namn överallt, ritade dig med din svarta hatt. skrev
osammanhängande texter om dig. skrev fåniga kärlekstexter om
hur mycket jag saknade dig. minns hur jag grät min kudde svart.
minns hur du ignorerade mig i två månader. minns hur du sa förlåt.
minns hur jag föll föll föll och föll så jävla hårt igen för dig.
minns hur du bara ljög. men jag minns hur du ändå fanns där.
hur du fortfarande kallade mig för din Emu. hur jag satt hela natten
och väntade på att du skulle komma tillbaka från ditt tv-spel.
skrev "kom tillbaka, din bofink!" och du kom inte tillbaka direkt,
men när du väl gjorde det var det sent och du skulle gå och lägga dig.
och jag väntade länge på dig, men det spelade ingen roll. jag var glad.
för du skrattade i webcamen och log, vinkade hejdå, klickade ner mig,
loggade ut. sen somnade jag i din clockwork orange tröja,
drömde om dig. kanske. when I dream I dream of your lips,
when I dream I dream of your kiss.

och jag vet inte varför jag minns detta, varför jag skriver en
jävla text om det,varför jag ens kom och tänka på det, nu
när jag försökt tränga bort allt hur länge som helst. men
jag saknar det, jag saknar att känna det. jag känner det inte längre.
jag känner inte något sånt numera. och kanske så ska det
vara, för jag vill inte bli sårad. jag var ju så ledsen, så ledsen och
förvirrad, glömde bort att tänka på riktigt utan allt var bara
hanhanhanhanhan. levde ju med hjärtklappning klump i magen
varma kinder leende på läpparna och tårar i ögonen. nu lever
jag i böckerna, i orden, i musiken, i ett stort hav av konstiga
känslor och drömmar, och låter inget röra mig. och det är nog så
det ska vara, jag är nog inte gladare nu, men jag tänker. jag tänker
och jag känner och jag kan tänka klart. jag trivs med
att vara feg. jag vill inte ge mitt hjärta till någon. jag har det hellre
för mig själv, inburat. jag lyssnar hellre på placebo, tittar hellre på
himlen och läser hellre jonas gardell, haruki murakami och per nilsson.
jag spenderar hellre nätternamed drömmar som sträcker
sig långt bort, till London. sitter hellre vid datorn och pratar
med Livia och Anna. sitter hellre på Victorias säng och lyssnar på
kent. sitter hellre i fönstret och smsar med Clara. dricker
hellre citronté med Johanna. längtar hellre än att bara ge
mitt hjärta rakt ut, och leva osäkert. men kanske det jag vill,
egentligen. Jag vet inte. i drömmarna finns det ju nog en person
att ge sitt hjärta till, men då ska det vara riktig kärlek. inte
sån där kärlek sommänniskor kallar kärlek men som egentligen
bara är tårar ångest och håkan hellström. den kärleken jag söker är
egentligen helt omöjlig. men den finns där. och det är den
jag vill ha. men kanske jag borde försöka med den som gör
ont också. för egentligen minns jag ju att den kändes så himla bra
också. jag minns ju att den kunde vara sådär superduper härlig att
man bara ville skrika och dansa hur fult som helst och vara hur
ful som helst men ändå känna sig gladast i världen. jag minns ju
den så himla bra egentligen. vad är jag rädd för? jag vet inte. det
känns som om den kommer tära på mig ju, som om kärleken kommer
äta upp mig, tugga sönder alla tankar och bara fylla mig
med meningslöshet. men det kommer den, älskling, den kommer
tugga och äta upp dig men den kommer få dig att känna så
jävla mycket, inte tomhet, det kommer göra ont men det
kommer kännas så jävla bra. möt mig vid
lyktstolpen nu, så går vi och dricker kaffe och pratar.
håll käften, du finns inte ens. jag finns hos dig, för dig, inte för
någon annan, men för dig, och det är väl det som spelar
någon roll? men du gör mig förvirrad. du skrämmer mig.
jag verkar ju helt galen. du är inte galen, jag är bara en del
av dig som du byggt upp till en människa för att allt ska
kännas bättre. kom hit nu, det börjar bli kallt utomhus. jaja.

jag gråter nu, så släck mitt ljus.

Lets just one night fuck it all up

Pictures of you

I've been looking so long at these pictures of you, that I
almost believe that they're real, I've been living so long
with my pictures of you that I almost believe
that the pictures are all I can feel.

where is London?

Please don't talk to me I fall in love so easily

Jag vill inte bli kär jag vill inte jag vågar inte jag vill inte låt mig vara jag vill inte bli korkad min hjärna kommer försvinna allt kommer vara du & du & du och varför rodnar du ditt jävla cp han ljuger ju bara ljuger som alla andra göm dig i dig själv igen höj volymen på musiken och tänk på ställen du egentligen tillhör han älskar inte dig fattar du väl han är precis som dem aldrig kommer det vara på riktigt och dessutom kommer du bara såra honom för du är en hemsk människa bara ignorera honom och låt han ha sina tankar tills han inser att hur fan kan man vara kär i ett psykfall som henne hon är ju fan störd i huvudet hur kan jag vilja ha henne tänk inte på honom tänk inte på honom tänk inte på honom men det gör inget för jag är ändå inte kär jag bara ler av alla människor som någonsin sagt att dom tycker om mig men jag är så jävla rädd rädd rädd för om jag blir kär på riktigt kanske allt jag byggt upp kanske det kommer rasa kanske allt bara förändras och kanske han tar upp alla tankar drömmar tänk om han bara bryter sig in och raderar william londonregn gator cigarettrök och alla dem där som egentligen inte existerar men som gör mig så varm om hjärtat tänk om han bara tar upp den platsen tänk om jag blir korkad och bara tänker på honom som jag gjorde med D tänk om han sårar mig tänk om jag sårar honom tänk tänk tänk du kanske aldrig kan bli den du vill tänk tänk tänk dra åt helvete jag vill inte tänka. Jag orkar inte.

The past will catch you up as you run faster

Lever för citronté med honung, placebo, sms, blå stjärnor, minneslådan,
musik, drömmar om london & röda naglar, twin peaks, skogen,
kaffe, brian molko, böcker, pianomusik, filmer, jónsi och fönstret,
david lynch, spirited away, regn mot fönsterglas, sommarnätter och:

My thoughts are many miles away